Jag funderat på saken länge. Men det är allt bra svårt. Mycket har det väl att göra med att jag är ute efter en kultur, en idé av ett boende som inte längre finns. På riktigt i alla fall. Hos mig gör den ju det i allra högsta grad. Kanske har den aldrig gjort det över huvud taget i det här landet. Möjligtvis har jag läst för många böcker, sett för många filmer. Långa eller korta passager som utvecklas till nåt mer, hela år verkliga livet, ja en hel existens. Burroughs och Leonard Coen som hasar fram i korridorerna på ett allt mer nedgånget Chelsea Hotel. Kanske var det inte så fint. Vad vet jag. Men faktum kvarstår, jag är kär i idén. Men återigen, tyvärr är känslan av New York City mellan åren 1955 och 1975 ytterligt svåröversatt till Sverige 2011. Jaa, det skulle väl vara vår kära utrikesministers rent nixonitiska egenskaper då. I allt annat är det skralt på den fronten. Ännu svårare är den att applicera på ett hotell Ystad av samma år. Denna satans existentiella ångest. Jag lever fel, i fel tid. Kanske kan jag ringa Bruno K. Öijer (alternativt Stig Larsson om Bruno inte svarar), han kanske vet mer.

| Category Uncategorized